Han trodde allting gick och rädda, att några drömmar levde än. Han köpte vin och röda rosor, men det försent för länge sen. Han trodde att hon skulle stanna, trots att hon inte ens var kvar.
Han trodde detta var förevigt, trots detta vakuum som han bar.
Han mindes när dom hade träffat, hon sa att han lyste starkt och stolt, det var därför som hon fastnat och det var därför hon nu gått
Han såg för sent vad han förlorat, såg aldrig vad han gjorde fel.
Han trodde kärleken var gratis, hon var väl blåögd för sin del.
Det var inget som var planerat det var som en sträng som inte höll.
Han kunde inte riktigt säga när det första slaget föll.
Men sår och blåtiror försvinner, bleknar bort till ingenting. Då är det värre med dom minnen, som aldrig falnar någonsin.
Hon gråter inte mer, hon grät sig torr för länge sedan.
Hon är långt långt borta redan.
Fast hon ännu inte ler så är det viktigast att hon inte gråter mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar