Nu sitter jag här med ångest rivande i bröstet åter igen.
Varför ska jag alltid starta saker som jag vet att jag inte kan avsluta?
Nu har jag dragit i gång något stort som egentligen inte kan slå tillbaka på mig, men på alla andra.

Men samtidigt är jag glad att jag inte satte händerna över huvudet och gav upp.
För det dom gjorde mot 22 personer var fel. Ett fulspel som dom faktiskt kunde kommit undan med. Men vem var jag att höja yxan och skrika efter krig. Kriget är ju inte mitt.

Någonstans har jag lärt mig att kämpa, även om kampen inte är min så ska den faan vara rättvis.
Om detta ska man berätta, eller hur?

Men jag gör samtidigt livet svårare för dom runt omkring mig. Men jag tänker inte höja någon vit flagg, inte förrens som bett om ursäkt. Men jag är ledsen för att jag bara orsakar problem.

Men den personen jag pratade med på det företaget behandlade mig som jag vore 5 år.
Han nöp mig lite lätt i sidan (om man ska se till skadan han orsakade) är det då min rätt att klubba ner honom totalt?

Arbetsgivarens kraft är stor, långt större än vad folk tror.
Det är skrämmande att en chef kan stå och ljuga 22 personer rakt upp i ansiktet och medvetet sätta dom i skiten pågrund av egen vinnings skull. Dom sparkade på personer som redan låg ner, och det finns inget jag hatar så mycket som det. Så jävla lågt. För det ska dom få 22 sparkar. En spark för varje person som blev bedragna.

Jag vet att det fifflas. Det är klart som fan att stora företag fifflar. Men så här öppet. Att man öppet kan stå och medge att man begår begrägeri, som det vore ingenting. Som det vore en förbannad rättighet. Som om dom vore gud.

Fan jävla samhälle.